En kompis till mig ska göra en rotfyllning i veckan. Det fick henne att tänka på allt godis hon ätit under den senaste tiden och det fick också mig att tänka på allt godis jag ätit senaste åren. Det är så lätt att ta till godis när jag är trött, eller för att trösta mig, eller för att belöna mig, eller för att jag är hungrig eller för att det är lättillgängligt.
Jag vet att jag är så beroende av det nu att det är svårt att låta bli det söta. Jag vet också att det går att komma ifrån det, men att det krävs rejält med vilja och karaktär. Och ganska länge har jag tyckt att det inte är värt det.
Det är inte värt den viljan och att vara tvungen att avstå nästan hela tiden för att komma till bukt med det. För jag gillar godis och att sluta helt har inte varit tillräckligt lockande.
I alla fall förde min kompis in diskussionen om godiset på ett helt nytt spår. Både hon och jag har en tre och ett halvt-åring. Båda de gillar godis, glass och kakor. Men de får bara godis, glass och kakor på lördagar (okej, helgen ibland då). Varför gör vi så? Är det för att vara dumma mot dem?
Nej, det är för att vi vill ge dem bra vanor. Vi gör det för att vara snälla vid dem, för att de ska lära sig att mat är mat och godis godis och att godis hör till festligheter.
Varför kan vi då inte vara snälla mot oss själva och undvika godiset? Godiset som inte gör oss pigga egentligen (mer än för en kort stund), det som inte mättar (mer än för en kort stund), det som inte gör att jag mår bra (mer än för en kort stund).
Jag tror mycket på att om man är snäll mot sig själv kan man nå förändring. Nu ska jag snart bestämma mig för om jag vill vara så snäll mot mig själv att jag skippar godiset ett tag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar